En bättre plats

Microsoft Natural® Ergonomic Keyboard 4000

2006-06-10T14:24:00.000+02:00

Först: Jag skriver ju rätt sporadiskt här, men jag ser i loggarna att det ändå är en och annan som läser. Så jag fortsätter väl slänga in ett inlägg ibland när lusten faller på. Skriv gärna glada kommentarer så att mitt ego får något att äta ^^

Jag äger sedan några månader Microsofts senaste ergonomiska tangentbord. Det är inte snyggt, och jag är inte stolt över att ge mina pengar till Microsoft. Men det är ta mig fan ett bra tangentbord! Ergonomi-tangentbord har som bekant bokstavstangenterna delade i två högar, något vridna för att passa händernas riktning bättre. De har ett tyst och bekvämt nedslag med lagom motstånd. Det som är lite speciellt är att tangentbordet inte i vanlig ordning sluttar ner mot användaren, utan tvärtom:

Det är självklart och enkelt. Den enda vinkeln på handleden som tangentbordstillverkarna sket blankt i under många år.

Vad jag försöker säga är att det är skönt och praktiskt att skriva med. Tillsammans med SVORAK är mitt liv vid tangentbordet maximalt befriat från onödiga handledsrörelser, och min nördighet skjuter i höjden.

Igår hade jag precis gjort en djävelgod cappuccino och satt mig ner med en rätt tråkig uppgift från skolan. Smuttade på kaffet. Då ringde grannen, och när jag skulle svara hällde jag ut hela kaffeglaset i tangentbordet. Två och en halv deciliter varm, kaffeblandad mjölk rakt ner mellan tangenterna. Djävlar.

Tidigare hade jag ett annat Microsoft-tangentbord, som jag en gång spillde ett glas vatten i. Det var tråkigt, förstås, men den gången öppnade jag tangentbordet, torkade ur det och sen funkade det. Tryggt förvissad om att jag vet 1) hur de ser ut inuti och 2) hur man torkar ur dem, ryckte jag USB-kabeln och gick efter skruvmejslarna. Barnsligt ovetande om vad som komma skulle.

Om du har spillt en kopp kaffe, vatten, mjölk, te eller motsvarande olämplig flytande substans i ditt tangentbord eller om du är intresserad av hur hårdvarudesigners tänker, läs vidare!

Att öppna och rengöra ett Microsoft Natural Ergonomic Keyboard 4000

Först bar jag fortast möjligt det kaffedrypande tangentbordet till diskbänken och hällde ut så mycket jag kunde.

Jag tog fram en kryssmejsel och började plocka bort skruvar. Det var oväntat många skruvar. När jag hade plockat bort alla skruvar jag såg, försökte jag öppna lådan. Det gick inte. Jag bände och vred, men det gjorde ingen skillnad. Det var som att det satt kvar något som höll ihop tangentbordet. (Här någonstans insåg jag vilket praktexempel på dålig design som dolde sig under plasthuven, så jag tog fram kameran för att dokumentera eländet.)

Jag stack in en kniv och bände loss mellanslagstangenten. Ha! Där satt icke mindre än fyra skruvar till:

Skruvade loss dem också, och öppnade.

There was coffee everywhere.

”Ingenting kan vara värre än mjölkprotein” tänkte jag och spolade vänligt men bestämt bort så mycket kaffe jag kunde. Tog loss lösa delar, spolade rent och hängde på tork.

I tangentbordet finns såna här knöliga gummimattor. Det är de som förbinder plastknapparna med elektroniken.

Gummimattorna lägger ett lätt tryck på den här plasten med elledningar i, som sluter någon krets och skickar en knapptryckning in i datorn.

Och här kom en tråkig upptäckt. Det var inte, som i mitt gamla tangentbord, en plastfilm med elledningar i, utan tre stycken. Dessutom var de ihoplimmade på strategiska punkter, så det var omöjligt att skilja dem helt åt. Och plana saker med vatten emellan ligger bokstavligt talat som klistrade emot varandra. (Ni har väl någon gång smetat fast en blöt disktrasa mot en kaklad yta i köket?) Dessutom satt själva plastfilmerna fast, klämda mellan tangentbordets hölje och ett kretskort. Det blev alltså rätt knepigt att få både rent och torrt.

Hur som helst var det kaffe och mjölk överallt, så jag var tvungen att spola rent emellan de där plastfilmerna, och sedan torka dem. Phew.

Long story short tvättade jag av och lufttorkade alla delarna (med hushållspapper som stag emellan plastfilmerna). Skruvade ihop tangentbordet och körde in kabeln i datorn. Moment of truth... det fungerade! När man tryckte till exempel mellanslag fick man ett ordmellanrum i ordbehandlaren! Men det kortslöt väl på något sätt, för tillsammans med mellanslaget fick jag en slutparantes och ett tryck på F1 varje gång.

B-knappen gav sekvensen b<§s. För att förkorta en mycket lång och tråkig historia kan jag säga såhär: Jag tog sönder hela djävla tangentbordet i atomer och tvättade varje bit för sig. Jag skruvade även loss det lilla kretskortet, drog ut de där plastfilmerna, tog loss USB-kabeln och ett halvdussin andra smådelar. Jag diskade alla oömma delar i varmvatten. Tvättade plastfilmerna med fuktig, ljummen tvättsvamp och Yes handdiskmedel. Sköljde smådelar. Tvättade kretskortet med kemiskt ren bensin. Jag var ganska hårdhänt, innerligt övertygad om att ”allt är bättre än mjölkprotein”.

Stoppade in hushållspapper mellan plastfilmerna och lät alla delarna torka över natt.

Idag skruvade jag ihop alla delarna. (Hade vissa problem med att pussla tillbaka all smådelar dit de skulle, men med hjälp av gårdagens foton blev det enklare.) Och tro det eller ej:

Tangentbordet fungerar igen!

Nu undrar jag bara en sak.

Varför i hela världen ska det vara så svårt att städa ur ett tangentbord? Om man tänker efter inser man att man i princip bara gör två saker med det: 1) trycker på det eller 2) spiller i det.

Varför designar man hårdvaran så att det är tidsödande, tålamodsprövande och osäkert att svabba ur den? Varför var de där plastfilmerna ihoplimmade så att man inte kunde torka dem ordentligt? Varför var jag tvungen att skruva loss 33 skruvar av olika typer (varav ett flertal väl dolda) innan jag kunde ta loss innanmätet?

I riktigt gamla tangentbord fanns det ett stort, tungt och hållbart kretskort som man antagligen kunde ha skurat med rotborste utan problem. Det kanske inte var någon optimal lösning, men det måste finnas något emellan den här bortklemade 2000-talsplasten och den centimetertjocka 80-talsbakeliten?

Är det någon som äger ett ultraergonomiskt och lättstädat tangentbord? Eller har ni några bättre metoder för att tvätta bort kaffe?

Energiska trender

2006-04-26T21:50:00.000+02:00

Det är bra att den europeiska kaffekulturen invaderar Sverige. Mycket bra. Det innebär att vi kräsna kaffedrickare kan gå in på ett kafé i vilken håla som helst och beställa riktigt kaffe. Inte nog med att svensken ser espresso, macchiato och cappuccino som en självklarhet. Han kan avgöra skillnaden mellan café au lait och caffè latte. Han har faktiskt en egen espressomaskin också, och funderar dessutom på att köpa en kvarn och få den där fantastiska aromen av nymalt kaffe när han vill. Hans kaffemaskin skulle nog behöva lite finare malningsgrad för att ge riktigt bra crema på espresson...

Men man får inte låta som att det är nytt eller trendigt. Gud nej! Det är ju åratal sedan espresson blev standard i Sverige. Det är en del av vår kultur nu, lika självklar som pizza eller potatis. Sedan skulle väl italienarna fnissa hysteriskt när de såg oss gå in på kaféer och helt obesvärat beställa en latte eller cappuccino efter lunch. Hä hä. Men de skulle nog skratta åt våra pizzor också. Eller gråta.

Men nu var det inte kaffe eller kulturinvasion det här skulle handla om. Det här inlägget handlar om nästa oslagbara trend.

Det självförsörjande gymet

Om bara ett litet slag kommer svensken (kommer ni ihåg han med kaffemaskinen?) att ändra sina gymvanor. Först kommer han att förfäras över bensinpriserna och till slut sätta i halsen så illa att han måste köpa en dieselbil. De har ju skitbra partikelfilter numera, så det är okej. Men sen kommer han att förfäras över dieselpriserna och till slut sätta i halsen så illa att han måste köpa en cykel. Och boom - så blir det trendigt att cykla. (Mer om cyklar i ett senare inlägg.)

Han börjar cykla till gymet istället för att ta bilen. För det inser han, svensken, att det är ju bra fånigt i vilket fall. Använda fossila bränslen för att inte behöva trötta ut sig på vägen till gymet.

Och här närmar vi oss det fina. Det är redan inne att vara vältränad och ha träningsdagbok och äta mat med lågt glykemiskt index. Därtill kommer det att vara inne att vara miljömedveten snart. Inte bara bland SNF-folk som klagar på stadsjeepar och köper fluorfria vindjackor. Utan vi allihopa, inklusive svensken med kaffekvarnen.

Och då kommer det Falken-märkta gymet dit alla cyklar. På miljögymet gör man samma sak som på vanliga gym. Man sitter i roddmaskiner och på träningscyklar och lyfter skrot och häver knäböj och armvred och nackvrid och tålyft och skinkspänn. Men energin de svettiga kropparna utvecklar arbetar inte mot friktion eller fjäderbelastningar. Istället är hela gymet sinnrikt byggt för att driva ett tiotal halvstora generatorer som producerar elektricitet som man laddar stora batterier med.

Elektriciteten används sedan på gymet för att driva stereoanläggningen, kylskåpet, ismaskinen, ventilationen, duscharna och belysningen. Självfallet får man ladda sin mobiltelefon och iPod och andra grejer med den själavärmande gym-elen efter tillgång.

Inte för att det gör någon egentlig skillnad för miljön eller dammbyggena i Kina om man producerar och använder några kilowattimmar här och där, men lite är bättre än inget och dessutom kan man ha genuint gott samvete när man cyklar hem.

Jag menar allvar. Jag kan se trenden framför mig. Nyckelband och knappar med texter som "my iPod runs on muscular energy" och "Hur många watt tar du i bänkpress?". Och kanske "GYM-EL -- JA TACK!". I bästa fall kan det hela bli början på en större medvetenhet om vad vi gör med vår jord.

Men jag är rädd att vår framtida energiförsörjning kommer att kräva lite mer omfattande tankearbete än vad vi ägnar den europeiska kaffekulturen.

Google Video

2006-04-12T23:26:00.000+02:00

http://video.google.com/videoplay?docid=-1990145653298392267

Min nya vän

2006-04-06T19:25:00.000+02:00

Det här är min nya vän. Han heter Nikon och kom med posten idag.

Det är en heldigital spegelreflexförsedd plast- och metallbaserad manick med sex miljoner ljuskänsliga små sensorer och en (i sammanhanget) högpresterande processor som ska ta hand om omvärldens avtryck genom att sortera ettor och nollor. Den mäter ljus med ett Ultra-Super-Duper-Matrix-Metering-Schmetering-System som kan blixtsynka, spotmäta och beräkna TTL samtidigt. Den processar ljus vid motsvarande ISO 800 med rekordlåg brusnivå och visar utfallet av exponeringen med ett tjusigt histogram. Ett elektronmumsande fotomonster. En digital systemkamera.

Frågan är om jag behöver allt det där. Min gamla kompis ser nämligen ut såhär:

Han heter Olympus och uppfanns på 1970-talet. Har varken TTL eller automatisk exponering eller histogram eller ens en blixtsko! Den enda elektroniken i min vän Olympus är en fotodiod som styr en ljusmätare.

Jag kommer väl att vänja mig vid och börja uppskatta allt praktiskt och smart som min nya, digitala kompis har. Antar jag.

Det jobbigaste med min nya vän är att min gamla mekaniska vän fortfarande spöar Nikons digitala arsle på minst tre punkter:

1. För nya objektiv till en digital kamera får man betala det dubbla eller tredubbla eller ännu mer jämfört med vad det kostar till den gamla mekaniska. De små, ljusstarka Zuiko-objektiven till Olympusen knäcker alla nya objektiv jag har sett, för de är bekväma och rejäla och är bara gjorda av metall och glas. Inget trams.

2. Sökaren i en digital systemkamera är dålig. Oavsett om man köper en billig instegsmodell som jag har gjort, eller ett 50 000-kronorshus för proffs, är sökaren mindre och mörkare än till exempel på min kompis Olympus från 70-talet. Det finns en massa tekniska förklaringar och ursäkter, men det skiter jag i. Det är dåligt. Sökarbilden i min nya kamera känns som ungefär en tredjedel så stor som i min gamla. Så nu tittar jag på vilken lupptillsats jag ska köpa för att få en större sökarbild. Och det är ju inget mindre än pinsamt för hela kameraindustrin.

3. Ska man plåta helt manuellt är det värdelöst att köra digitalt. Det finns digitala systemkameror som är bättre än min för ändamålet, men ingen är riktigt bra. De är ju helt enkelt inte byggda för det. I de flesta fall når man visserligen bättre resultat med autofokus och någon form av hel- eller halvautomatisk inställning av bländare och slutare. Men om man gillar att ställa in allting själv? Eller om man vill styra exponeringen själv för att få nån ball effekt med ljuset? Det går att göra med min nya Nikon, men det är inte skoj.

Men tolka mig rätt: jag är fetnöjd med mitt köp än så länge. Och då har jag ändå inte tagit några bilder än! Objektivet som jag har köpt begagnat ska jag hämta i Göteborg om en vecka. Då får vi se om nya kompis Nikon eller gamla kompis Olympus går segrande ur striden. Jag misstänker att det blir båda.

Glädjeämnen 2 april, del tre: Picasa

2006-04-03T08:41:00.000+02:00

Okej, nu är det den tredje april, men det här hör egentligen till gårdagens svit av glädjeämnen. Därav rubriken.

Glädjeämnet är upptäckten av en programvara som gick direkt in bland mina favoritprogram. Och det är ovanligt. Det heter Picasa och är ett program för att hålla reda på sina bilder. Varför jag gillar det? Jo, såhärva:

Funktion
Picasa är utvecklat av Google, och använder sig såklart av en sökmotor. Efter en rapp och smärtfri indexering av samtliga bild- och filmfiler (av de flesta vanliga format) kan man söka med behaglig Google-hastighet bland bilderna. Till en början hittar man bilder efter katalognamn, filnamn och EXIF-information, som till exempel en kameramodell, om man använde blixt eller eventuella sökord man har stoppat i EXIFen. Men man kan också sätta bilder i kategorier (som "ölandssemestern 2003" eller "söta djur") och ge varje bild en egen bildtext och sedan söka efter kategorier eller bildtexter.

Söktekniken är bekant för alla oss iTunes-användare - den kronologiskt sorterade listan med tumnagel-bilder snävas in allt eftersom man skriver in sin sökning. När man sen har hittat bilderna från "ölandssemestern 2003" och vill titta närmare eller ändra på någon bild dänger man till enter-knappen och får upp bilderna en och en istället för sökvyn. Sen kan man bläddra bland bilderna, beskära, vända och vrida, fixa till färbalans och andra enkla grejer.

Dessutom är det smidigt att hämta de senaste bilderna från digitalkameran (och ge dem kommentarer och info i EXIFen), exportera en kontaktkarta över en bunt bilder och en del annat. Det finns till exempel en inbyggd funktion för att snabbt publicera bilder med det här blogsystemet!

Picasa är lite som en korsning mellan iTunes och IrfanView. Visst låter det intressant? Följ med i några rader till så ska jag förklara mer!

1. Man behöver sortera mindre
Japp. När man installerar ett sortera-dina-bilder-program tror man (läs: jag) att man kommer att behöva sortera mer än förr. Men där hade jag fel.

Det enklaste sättet att använda Picasa är nämligen en kombination av att söka och att bläddra. Ska man kunna söka rätt på exakt den bild man letar efter måste man 1) ha grym koll på vad man har för bilder och 2) manuellt förse varje bild med något specifikt och sökbart, till exempel ett beskrivande filnamn eller en bildtext.

Och vem som helst förstår att det är ineffektivt att alltid bläddra fram sin bild. Åtminstone för mig, som har mängder av bilder i olika varianter och på olika platser. En och samma bild kan dessutom finnas på flera ställen på min hårddisk. I en beskuren variant tillsammans med resten av filerna till någon trycksak jag har gjort, i en annan variant tillsammans med någon websida, och såklart i originalversion bland mina egna bilder.

Det enklaste sättet att använda Picasa är alltså att kombinera sökning och att bläddra bland tumnaglar. På samma gång är det det mest effektiva sättet. Det kanske låter självklart, men det verkar det inte vara för alla som designar programvara. Grundregel nummer ett när man gör användargränssnitt:

Det bästa sättet att använda programmet skall också vara det enklaste.

Detta uppfyller Picasa, inte bara när man ska bläddra bland sina bilder, utan med (nästan) alla inbyggda funktioner. Testa själv så får du se.

2. Det är enkelt och inbjudande att vara kreativ
IrfanView, som jag alltid har använt förr för att bläddra bland bilder, är stabilt. Där kan man rotera, flytta runt, spara om, beskära och fixa en hel del grundläggande redigering rätt smidigt. Men man blir inte lika rått och djuriskt tänd av IrfanView, av flera anledningar.

Det skulle kunna vara smidigare. Det är inget svårt alls att ändra färginställningar, testa olika beskärning etc, men det är inte heller så smidigt att man vill göra sig besväret för att testa "hur skulle den där bilden se ut med lite mer färgmättnad" eller "om man skulle göra en kvadratisk beskärning".

Man måste spara om och versionshantera sina filer. Det innebär att man både måste hitta på ett nytt filnamn, och för det mesta bläddra till rätt ställe på hårddisken att lägga filen. Det här är nog inte ett problem som alla har, men själv har jag så fruktansvärt mycket data av olika typer att jag är så illa tvungen att hålla ordning i katalogstrukturen. (Enklast med Total Commander, för övrigt.)

Picasa löser båda ovanstående problem. Att testa olika enkla skärningar och inställningar är hur smidigt som helst. Alla de vanliga grejerna finns där, plus några enkla och lite smarta effekter. Inget märkvärdigt, men det funkar bra.

Men det som egentligen är grejen med bildredigering i Picasa är att programmet inte gör någonting. När man roterar en bild kommer Picasa bara ihåg att den ska visas som roterad. En beskärning resulterar inte heller i någon förändring, utan bara att den i fortsättningen visar den utskurna delen av bilden. Eller svartvitt eller med högre kontrast eller vad du nu har gjort. När som helst kan du "exportera" bilden, det vill säga spara ner dina förändringar till en ny fil. Picasa ändrar inte din originalfil. Du behöver inte tänka dig för när du leker och experimenterar. Om du väljer att öppna bilden i ett riktigt bildredigeringsprogram (Photoshop i mitt fall) får du upp den oförstörda originalbilden.

3. Bra kod och gränssnittsdesign
Det är lätt att glömma, men i grund och botten skulle det här programmet vara helt värdelöst om det var jobbigt eller stökigt att använda. "Man vänjer sig" och "det är bra när man har kommit in i det" kanske kan vara sant om en del programvara som har bra funktion och dåligt gränssnitt. Men det är fortfarande ett dåligt betyg.

Design handlar om vad man förväntar sig. När alla knapptryckningar resulterar i precis det vi förväntar oss, då har man lyckats med gränssnittet. Det är då som vi glatt berättar för våra vänner om programmet och säger att "det bara funkade". I själva verket kan det vara precis samma, eller sämre, funktion än i ett annat program. Men huruvida det bara funkar eller inte är ofta det som skiljer ett bra program från ett briljant program.

Och tamejfan, här har vi både funktion och interaktion på god nivå. Picasa kan spara jpeg-bilder med få artefakter och fel, fixa bra resultat vid ljus- och färgändring, söker snabbt och resurssnålt. Och så vidare.

Men kanske allra mest är Googles Picasa ett lyckat gränssnitt mot min samling av bilder. Det gör mig till en glad användare som gärna ser förbi en och annan brist. (Japp, jag har faktiskt hittat några sådana också, men det hör inte hit! ^^)

Glädjeämnen 2 april, del två: Tintin!

2006-04-02T18:11:00.000+02:00

Först: det blev en helt djävla fantastisk vårdag (se förra inlägget). Körde ett antal skopor mögligt ensilage till komposthögen. Jag och pappa vårstädade växthuset. Ställde undan snöplogen (optimistiskt, va?) Fantastiskt skönt att få röra på sig och se resultat av vad man gör!

Har precis kommit in och satt igång vattenkokaren. Förbereder en kanna te. Och här kommer dagens glädjeämne nummer två:

(click fer biggie)

Ni vet väl att Tintin fyllde 75 för ett par år sedan? Bonnier Carlsen firade med att ge ut alla albumen på nytt, och dessutom i en något mer påkostad översättning än sist. Jag fick ett ryck för några veckor sedan och beställde en stor låda med samtliga Tintin-album, ändå från Tintin i Sovjet fram till Tintin och gerillan. Dessutom fanns i lådan Hergés sista, ofullbordade verk Tintin och alfakonsten, som ges ut i form av skisser och ett översatt manus.

Och vad kan man säga? Det är ju jättebra! De första två-tre albumen kanske tjänar bäst som någon slags tidsdokument från 30-talet, två stycken rasistiska, obildade och fördomsbaserade album om Sovjet och Kongo. Men framåt Faraos Cigarrer (bilden ovan) börjar Hergés stil ta form ordentligt. Hans senare album var som bekant resultat av en massa efterforskningar, tidningsurklipp och fotografier för att få allting så trovärdigt som möjligt. Dessutom finns där hela tiden en slags spänning som liknar en korsning mellan en Agatha Christie-deckare och Mannen från UNCLE.

Varje album börjar dessutom med lite allmänbildning. Tintin-kännaren och översättaren Björn Wahlberg har skrivit ungefär en halv sida om hur varje album har kommit till, om rollfigurerna och en bibliografi i miniformat.

Jag inser nu att det nog kommer en tredje del i "Glädjeämnen 2 april" här idag. Den som lever (och vill komma tillbaka till min blog) får väl se.

PS.
Jag har köpt en dyr leksak. Den kommer med posten nu i veckan.
DS.

Glädjeämnen 2 april, del ett: Vår!

2006-04-02T09:45:00.000+02:00

Okej, jag erkänner att det inte är såhär fint än, men det är okej. Här har ju varit världens vinter! Bilden är tagen veckan före påsk 2004, dvs ganska exakt två år sedan. (Yeah, jag fick användning för mitt nära nog välorganiserade negativalbum!)

Det kändes redan igår. Våren alltså. Klockan 08:58 klev jag utanför dörren i bara morgontofflorna för att hämta tidningen. Och där var den. Våren. Inte för att det var varmt eller fint på något sätt - nä fy fanken! Fyra grader, fuktigt och obehagligt. Men fåglarna kvittrade och det var någon obestämd känsla av... Ja, nu låter det här kanske lite queer, men ni vet hur det är. Det bara känns helt plötsligt.

Sen blev det en jättefin dag igår. Och det artar sig nästan ännu bättre idag. Gick upp lite efter sju idag för att hjälpa mamsen i fårhuset, och redan kring åtta när vi gick ut var det skönt. Och i fårhuset är det fler och fler ulliga gulliga små lamm varje dag som är nyfikna på allt och bara måste få testa vad deras nyfödda små kroppar kan göra. Kanske kan plåta dem någon dag.

Och nu har jag den äran att få springa ut i solen igen och förbränna lite aromater och andra kolväten. Sprida lite dieselbuller och svaveloxider över den småländska idyllen.